Söndagen den 1 december 1929 spelades säsongens sista större match på Gamla Ullevi, där Göteborgsalliansen mötte IFK Göteborg inför cirka 3 000 åskådare. Planen var starkt påverkad av den senaste tidens väder, vilket bidrog till att spelet ofta fick ett oförutsägbart förlopp och ställde höga krav på spelarnas bollkontroll.

Göteborgsalliansen, med en uppställning där bland annat Evert Hansson och Einar Hedeberg från ÖIS, Albert Olsson, Rune Wenzel och Harry Nilsson från Gais återfanns i kedjan, visade redan från början svagheter i samspel och anfallseffektivitet. Tidningen konstaterade att laget "var alltså synnerligen svagt på flera punkter och en seger för Kamraterna sannolik redan från början". Halvbackslinjen, med Zachrisson och Carlund från ÖIS samt Gustafsson från Gais, fick ofta agera buffert mot IFK:s välorganiserade offensiv.

Första halvlek var mållös och relativt jämn, även om IFK Göteborg med Filip Johansson, Gösta Andersson och Erik Hysén visade prov på bättre samspel och större bolltrygghet. Spelet böljade fram och tillbaka men Kamraternas lag tog gradvis över initiativet, särskilt under slutet av första och större delen av andra halvlek. Under denna period skapade IFK fler och farligare målchanser, men Alliansens försvar och målvakt Gottfrid Carlsson stod emot länge.

Det avgörande övertaget för IFK kom dock under matchens sista femton minuter. Först i slutet av andra halvlek kunde Filip Johansson bryta dödläget, då han från nära håll förvaltade ett inlägg och gav IFK ledningen, även om rapporten inte namnger passningsläggaren. Därefter pressade Kamraterna på ytterligare och i den 89:e minuten fastställde Gösta Andersson slutresultatet till 2–0, efter en omställning där IFK:s offensiv snabbt och effektivt utnyttjade Alliansens trötta försvarslinje.

Tidningen framhöll att IFK:s samspel förbättrades under matchens gång och att "Kamratelvan samspelade även bättre och dominerade i spelet på planen mot slutet av första och större delen av andra halvlek." Alliansen skapade visserligen några chanser genom bland andra Wenzel och Hansson, men IFK:s försvar med Anders Rydberg i mål och ytterbackarna Samuelsson och Östlund höll tätt.

Planens dåliga skick påverkade båda lagen, men IFK Göteborg drog störst nytta av förhållandena genom bättre anpassning och större löpvillighet. Segern i denna välgörenhetsmatch blev därmed rättvis, även om den fastställdes först i slutminuterna.