Inför 18 300 åskådare på Idrætsparken i Köpenhamn tog Stævnet en knapp seger med 1–0 över Göteborgsalliansen den 4 juni 1952. Matchens avgörande kom tidigt, då Carl Holm efter 15 minuter slog in bollen på passning från Poul Rasmussen. Det visade sig räcka i en drabbning där danskarna dominerade bollinnehav och tempo.

Göteborgsalliansens försvar fick beröm för sin disciplin, där målvakten Yngve Bergfelt beskrevs som ”utmärkt” i sina ingripanden och gång på gång stod i vägen vid farliga avslut. Även Rune Jingård och Henry Larsson i backlinjen framhölls som stabila, vilket gjorde att förlusten stannade vid ett mål trots hårt danskt tryck.

Däremot lyckades inte alliansens anfall utnyttja sina få chanser. Referatet noterade att Tryggve Granqvist ”missade helt när han hade ett klart läge”, medan Reino Börjesson slarvade bort lovande situationer med dålig bollbehandling. Ingemar Clarin ansågs ha visat ”lovande” ansatser, men helheten präglades av bristande skärpa i kedjan.

Danskarnas övertag på mittfältet var tydligt genom Knud Lundbergs dirigering och Poul Andersens säkra spel centralt. På kanterna pressade Holger Schack och Holger Seebach ständigt tillbaka det svenska försvaret, vilket gång på gång tvingade Bergfelt till avgörande räddningar.

Göteborgsalliansen hotade stundtals vid fasta situationer, framför allt genom Karl-Alfred Jacobssons nickar som skapade oro hos danskarna. Ändå framhöll den danska pressen att gästerna ”var klart utspelade”, även om man samtidigt erkände det goda försvarsspelet som höll siffrorna nere.

Joel Björkman i Göteborgsalliansen sammanfattade den svenska synen efter matchen: ”Matchen rätt bra vi borde fått 1–1”, med hänvisning till missade möjligheter. Resultatet blev ändå en dansk seger, byggd på skicklig bollbehandling, precisa passningar och ett tidigt men välplacerat mål.