Den så kallade Ungernmatchen på Gamla Ullevi den 18 november 1956 var inte en vanlig fotbollsmatch utan en humanitär manifestation. Som Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (GHT) skrev dagen före:
”Hela behållningen skall tillfalla Unger-hjälpen, och bara det borde föranleda hela den stora fotbollspubliken att på ett så angenämt sätt som att se elitfotboll hjälpa en nödlidande nation.”

Allt genomfördes ideellt. ”Alla medverkar gratis… fotbollsspelarna efterskänker sina traktamenten, funktionärerna medverkar gratis och får liksom de arbetande journalisterna betala entré.” Till och med Alliansorkestern spelade utan ersättning, med befrielse från skatt och planhyra.

Trots detta ädla syfte uteblev den verkliga glöden. Inför 5 834 åskådare på ett kylslaget och halt Gamla Ullevi vann AIK med 2–1. Bertil Johansson gav hemmalaget ledningen i den 35:e minuten, men strax före paus kvitterade gästerna genom ett självmål av Vilgot Schwartz. Nio minuter före slutet avgjorde Leif Skiöld för AIK.

Enligt GHT ”blev matchen inte riktigt vad man väntat och önskat sig” och ”göteborgarnas hjärtan slog lite för svalt.” Spelet beskrevs som ”tam och ovanligt seg”, men tidningen framhöll att ”AIK däremot visade sig alerta, kvicka och med ett målmedvetet och friskt spel.”

Även Dagens Nyheter ansåg att ”AIK trivdes på Ullevi” och berömde försvaret, där målvakten Jörgen Ekengren samt halvorna Lennart Carlsson och Björn Anlert ”verkade mer samspelta än göteborgarnas.” Gästerna hade ”bättre rytm”, medan ”Gren och Karl-Alfred Jacobsson aldrig riktigt fann varandra som i tidigare matcher.”

GHT noterade vidare att ”AIK:s förestående turné till Sydamerika tycks ha skärpt deras spel” och lyfte fram centern Evert ”Bäckis” Jansson som ”ett lovande nytillskott.” Efter paus flyttades Leif Skiöld upp i anfallet och ”avgjorde med ett snyggt skott”, enligt Svenska Dagbladet. SvD kallade segern ”något överraskande men välförtjänt” och konstaterade att ”Göteborgs anfall visade prov på övertro och tröghet i avsluten, medan AIK:s pigga och livliga spel blev avgörande.”

Matchen spelades dock i god anda och med ett tydligt symboliskt syfte. Hela intäkten gick till hjälp för Ungern, och initiativet fick varm uppskattning. Som GHT sammanfattade:
”Trots sitt ädla syfte lyckades matchen inte värma vare sig publik eller plan.”