På Gamla Ullevi den 6 juni 1950, inför 29 745 åskådare, visade AC Milan upp den taktiska precision och tekniska briljans som befäste lagets rykte som ett av Europas starkaste. Med Gunnar Gren och Nils Liedholm som dirigenter på mittfältet skaffade sig italienarna ett klart grepp innan Göteborgsalliansen riktigt kom igång, och matchen slutade 4–2 i gästernas favör.

Milan tog ledningen när Gren säkert satte en straff. Kort därefter utökade Liedholm till 0–2 med ett välplacerat skott, och pressen på hemmalaget växte. I den 40:e minuten ökade Francesco De Gregori på till 0–3 efter fint förarbete av Gren, och skillnaden i klass blev allt tydligare. Direkt efter paus slog Gren till på nytt, denna gång efter samspel med Liedholm, och 0–4 var ett faktum redan efter 46 minuter.

Göteborgsalliansen gav sig dock inte helt. Tryggve Granqvist, som outtröttligt jobbade på vänsterkanten, reducerade först på passning från Karl Erik Kristensson och följde kort därefter upp med ännu ett mål. Hans två fullträffar gav både publiken ny energi och slutresultatet 2–4 en mer hedrande prägel.

Enligt GHT var matchen ett ”ullevi-spektakel” där Milans överlägsna organisation och samspel blev avgörande. De svenska försvararna hade svårt att hantera Gren och Liedholm, som ”dirigerade spelets takt och riktning.” Alliansens anfallare försökte svara men stoppades gång på gång av den stabila backlinjen framför målvakten Lorenzo Buffon.

Tidningen betonade att matchen inte bara var en tävlan utan en uppvisning i ”milanskt mästerspel.” Gren, beskriven som ”iskall i utförandet,” gjorde två mål och styrde samtidigt det mesta i anfallsspelet. Liedholm kompletterade honom perfekt med sitt eleganta och lugna spel på mitten. Tillsammans gav de en demonstration som, med tidningens ord, ”visade en nivå svensk fotboll ännu strävar efter.”

Trots förlusten bidrog Granqvists sena dubbelslag och Alliansens arbetsvilja till att publiken fick valuta för pengarna. Matchen bjöd både på europeisk toppklass och på ett tappert försök av hemmalaget.